vinkärlek

Nu har jag landat på Nya Zealand där jag ska spendera två veckor på att hitta vad som händer här i vinväg utöver Sauvignon Blanc. Det blir en “crash course”.

Som tur är crashade ingenting igår när vi tog ett pontonplan från största staden Auckland ut till lilla ön Waiheke där vingården Man O’ War ligger. Träffade vinmakaren Duncan och testade viner i skuggan vid stranden. Väldigt vackert och riktigt bra mousserande (under finska namnet Tulia, dock lite för dyr i min mening) samt en snygg blend dominerad av cabernet franc (Warspite, 267 kr i BS). Lite svårt att ta sig till utan färja och hyrbil/30 min taxi men annars ett väldigt trevligt utflyktsmål. Här är några bilder från dagen för att fly vinterrusket i Sverige!

Under en tid kommer Sarah Djerf, skribent och sommelier som precis kommit tillbaka till Sverige efter 11 år i Italien, gästskriva några inlägg här om sin relation till Italiens viner. Först ut: vackra Piemonte!

//

Mitt första möte med Piemonte:

 

Idag får ni en gästblogg från min kollega Sarah Djerf som jobbar med mig på några projekt framöver. Sarah har precis flyttat hem till Sverige efter elva år i Toskana där hon utbildade sig till journalist och sommelier. Eftersom hon är så bra på Italiens viner och vi var tillsammans på en provning med Masi så bad jag henne skriva en text till er. Masi är en vinfirma som jag har dissat för att de verkar så stora och har så mycket amarone och ripasso – en trend jag är tveksam till. Men vinerna var verkligen jättebra. OM du ska köpa amarone, testa deras. Ska du köpa ripasso, prova istället Campofiorin.
Sarah berättar varför i texten nedan!

//
Att röda viner från Veneto fått oss nordbor på fall är ingen hemlighet. De mjuka, varma, fylliga smakerna tycks passa utmärkt i vårt kyliga klimat och vårt ofta kraftfulla och mustiga vinterkök.

Jag har själv aldrig varit ett stort fan av dessa viner. Visst har det hänt att jag kommit över ett och annat trevligt exemplar från regionen men min sangiovese-skolade gom saknar alltid de hårda komponenterna i den typen av viner. Den fullständigt skriker efter strävhet, syra och när rivigheten i gommen och svalget uteblir kommer besvikelsen utan förvarning.

Men, jag vill vara öppen till sinnet och ger alla typer av viner en andra, en tredje och även en fjärde chans.

Venetos mest kända röda vin är prestigevinet Amarone, ett mycket kraftfullt, mjukt och alkoholstarkt vin.  Metoden för att framställa Amarone inkluderar torkning av druvorna (appassimento) vilket gör att sockerhalten och aromerna koncentreras och vinet får sin speciella karaktär (Amarone brukar ligga runt 16 Vol % !).

Valpolicella Rosso, Rosso del Veronese och Ripasso är andra röda viner från området och det är främst det sistnämnda som fått svensken på fall.  Vi har ibland sett det marknadsföras som ”mini-amarone” men det är inte riktigt så enkelt.

Ordet Ripasso är italienska för att repetera och det är ju just det metoden går ut på.  Man repeterar jäsningen och vinet jäser en andra gång, historiskt sätt, tillsammans med jästrester som tidigare använts för produktion av Amarone eller Recioto (dessertvin från samma område).  Man får då en viss del av smaken från de torkade druvorna och vinet uppvisar ofta en mjuk amaroneliknande karaktär som är lätt att tycka om.

Metoden har utvecklats under åren och en del producenter har valt att helt sluta kalla sina viner Ripasso efter en ganska infekterad konflikt som inträffade här på 90-talet.

Producenten Masi är en av dessa och istället för att göra det vi nu kallar Ripasso kallar de sitt vin Rosso del Veronese IGT. Det jäser en andra gång tillsammans med halvtorkade färska druvor och behåller därmed en liknande karaktär.

Så, jag struntar helt i vad mina manipulerande smaklökar intiutivt vill säga mig och ger Veneto ännu en, så gott som, opartisk chans.

Masi Campofiorin 2011, 117 kr

Vinet har den typiska insmickrande Ripasso-karaktären med värme och mjuka tanniner. Mogna hallon och svarta körsbär präglar första intrycket och det har fortfarande en frisk ungdomlighet. Relativt välbalanserat med en fin syra även om den håller sig i bakgrunden. Trevligt fredagsvin till biff och bea. Eller som ägaren Raffaele Boscaini sa ”ett utmärkt pizza-vin”

Masi Brolo Campofiorin Oro 2010

Även detta är en Rosso del Veronese IGT men druvorna kommer från en och samma vingård; Brolo di Campofiorin. Här har vi ett vin med tydligare smaker och en högre syra. Man lagt till 10% av druvsorten Oseleta som ger en stramare känsla i munnen och (enligt mig) bättre balans. Trots att vinet fortfarande är ganska ungt kan man tyda en lätt animalisk doft. Serverat till vilda smaker såsom t.ex hjortstek förtydligas den och vinet kommer till sin rätt.

-Sarah Djerf

Under julledigheten satt jag och läste en massa roliga artiklar på nätet som vore kul att dela med er. Men gissa vad som blir det första jag delar? En kalender med nakna skördearbetare. Säg vad ni vill om det men jag skrattade lite så här är länken. Naturvin, någon? 😛

Photo credit: Misenka Plantaznik, från www.theDrinksBusiness.com

Det är omöjligt att inte bli berörd av det som händer i Frankrike just nu. Som förespråkare av demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet, som medmänniska, som journalist. Terroristerna är döda men det känns inte som tillräcklig rättvisa, inte som slutet på dramat. Bara som början. För egen del ger mitt twitterflöde mig hopp; så många jorden runt står enade mot hat och våld och för tryckfrihet. #jesuischarlie Nous sommes tous Charlie. Evelyn Beatrice Halls citat (ofta tillskrivet Voltaire) har cirkulerat mycket i dagarna men är inte mindre relevant för det: Jag håller inte med om vad du säger men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.

Jag vill helst inte gå i döden för någonting alls. Och jag behåller rätten att inte lyssna. Men grundfilosofin gäller ändå.

Den blodiga franska revolutionen (och nu nationen Frankrike) gick under slagorden Liberté, Egalité, Fraternité. Världen har ändrats mycket sedan dess, främst till det bättre, men de tre orden är lika värdefulla ledstjärnor idag som då. Frihet, jämlikhet och brödraskap. Det är inte mycket en liten vinskribent kan göra för att förbättra värden (utom att kanske komma ihåg att det är ok att stöta sig med stora aktörer ibland när de förtjänar kritik, även om man riskerar sämre relationer – utnyttja den yttrandefrihet jag har!). Men ändå:

Som ett litet tecken på brödraskap med det franska folket gör jag den här helgen till en fransk vinhelg. Kanske ni också? Det känns inte som att det finns mycket att skåla för idag men vi höjer ett glas i protest – för varje röst terroristerna tystat väcks tusen nya.

PS det känns fel att ge ett “vintips” på det här inlägget. Själv dricker jag 2012 Ro-Ree Saint Joseph och Bourgogne Rouge från Benjamin Leroux. Båda utmärkta. Men Frankrike har så mycket att välja på – ta det bästa du hittar på ditt Systembolag!